Om
Historik

Lärda samfund i Sverige

Akademier med uppgift att främja vetenskaper och konster började instiftas i Italien under sent 1400-tal. Knappt två sekel senare följde Frankrike och England efter, och till mitten av 1600-talet kan även de första planerna på en svensk akademi spåras. Det var drottning Kristina, som önskade skapa en motsvarighet till Franska akademien i syfte att förädla språk och kultur i den unga stormakten. Men först under 1700-talet etablerades våra äldsta alltjämt aktiva akademier.

Kungl. Vetenskapssocieteten i Uppsala, som kan räkna sina anor till 1710, står med ålderns rätt först i raden, men om man begränsar sig till de riksrekryterande akademierna, är Kungl. Vetenskapsakademien, stiftad den 2 juni 1739 och kungligt stadfäst två år senare, äldst. Närmast efter Vetenskapsakademien, som huvudsakligen ägnar sig åt naturvetenskap och matematik, följde ”Kongl. Swenska Witterhets Academien”, som dess officiella namn löd under den äldsta perioden från 1753. Under 1700-talet föddes också de flesta av de övriga kungliga akademierna. Utöver dem som ansvarar för musikbildande konstsjökrigskonst och krigsvetenskap gäller detta för Svenska Akademien, kunglig i alla avseenden utom till namnet, som stiftades av Gustav III 1786 för att vårda svenska språket och litteraturen. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien tillkom så i början av 1800-talet, medan Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och Kungl. Gustav Adolfs Akademien är skapelser av 1900-talet.

 



Kungl. Vitterhetsakademien

I Sverige som i andra länder blev 1700-talet det stora seklet för stiftandet av lärda samfund, som ville tjäna vetenskaperna eller konsterna till skydd och befordran. Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala och Kungl. Svenska Vetenskapsakademien, våra två äldsta ännu bestående sammanslutningar, grundades 1710 och 1739 och inrättades båda till naturvetenskapernas och nyttans tjänst. Därnäst kom turen till humaniora och litteratur.

Drottning Lovisa Ulrika instiftade den 20 mars 1753 sin Kongl. Svenska Vitterhetsakademi, det samfund som fortlever under namnet Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och som firar sin årshögtid på dagen för sin instiftelse. I dagligt tal och mindre officiella sammanhang används den bekväma förkortningen ”Vitterhetsakademien”.

Under sin första tid gick den också under namnet ”Drottningens akademi” och förtjänade beteckningen, ty den styrdes av sin stiftarinna och delade hennes växlande öden. Den misslyckade hovrevolten 1756 dömde kungaparet till passivitet, och därmed insomnade också akademien; den fick nytt liv 1773 efter den lyckosamma statskupp som drottningens son Gustav iscensatt året innan, för att på nytt slockna nio år senare med drottningens död. Hennes akademi fick aldrig större omfattning och betydelse. Under hela sin verksamhetstid räknade den endast 22 ledamöter.

Namnkunnigast för eftervärlden är Olof von Dalin, akademiens sekreterare till sin död 1763. Utländska ledamöter som Voltaire och d’Alembert kastade glans över sällskapet, men från mycket långt håll. Begreppet ”vitterhet” innefattade inte bara vad vi förstår med ordet, dvs. skönlitteratur, utan också vältalighet, historia och ”antikviteter”.

Gustav III återupplivade sin moders skapelse den 20 mars 1786. Samma dag instiftade han Svenska Akademien. Dess inriktning på svenska språket och litteraturen gjorde en omformulering av Vitterhetsakademiens uppgifter nödvändig. Den gavs sitt nuvarande namn, den övertog det gamla Antikvitetsarkivets åligganden och samlingar, medan skyldigheterna mot skönlitteratur och retorik i stort sett helt övertogs av den nya systerakademien. De nya statuterna uppehöll sig utförligast vid Vitterhetsakademiens förpliktelser mot inskrifts- och sinnebildskonsten. Den skulle ge råd och mönster ifråga om emblem och inskriptioner, författa en medaljhistoria m.m.

Gustav III hade bestämt att riksantikvarien skulle vara akademiens sekreterare. Det medförde med tiden att det redan krympta inslaget av ”vitterhet” i verksamheten förtvinade – akademiens karaktär av smakdomstol upphörde helt – vidare att den i allt större utsträckning inriktades på historia och numismatik och i ännu högre grad på arkeologi och kulturminnesvård. Kungen hade menat att akademien skulle absorbera Antikvitetsarkivet, men efter bara ett drygt halvsekel föreföll det som om inriktningen på antikviteter var på väg att sluka Vitterhetsakademien, en utveckling som snarast förstärktes under den kraftfulle och genialiske Bror Emil Hildebrand, sekreterare från 1837 till 1879, således i 42 år. Medan Svenska Akademien alltmera koncentrerade sig på skönlitteraturen, blev Vitterhetsakademien ett vetenskapligt samfund och ett fornvårdande ämbetsverk. Det enda som de två akademierna behöll gemensamt var – och är fortfarande - intresset för svensk språkhistoria.

Förläggare Smith i Röda Rummet skiljer mellan akademien ”som ger ut de många flintsakerna” och den ”med stearinljusen”. När han säger ”ger ut”, syftar han nog mindre på den redan 1879 imponerande sviten Handlingar än på att Vitterhetsakademien sedan 1864 utgav Antiqvarisk Tidskrift för Sverige och sedan 1872 ett Månadsblad. Båda tidskrifterna, som fick ansenlig spridning, avhandlade huvudsakligen svensk arkeologi. År 1906 omformades Månadsbladet till Fornvännen, som fortfarande utkommer. Antiqvarisk Tidskrift utgavs till 1924.

Vitterhetsakademien, som under sin äldsta tid hade sammankommit hos drottningen i hennes rum, fick sina första egna lokaler i den ena rundeln i Wrangelska palatset på Riddarholmen (numera Svea hovrätt). Där samlades man, sällan mer än ett halvt dussin ledamöter och satt och överlade bland ”många lapptrummor”, runstavar, gamla vapen, fornsaker, medaljer och manuskript. Efter Gustav III:s död blev akademien bryskt förflyttad till Slottet, där den fick samsas med Svenska Akademien om ett biblioteksrum. Samlingarna lämnades kvar på Riddarholmen. År 1864 blev Vitterhetsakademiens personalunion med Riksantikvarieämbetet även rumslig och akademien följde sedan ämbetet till dess olika adresser för att slutligen stanna i Historiska museet, Storgatan 42.

Akademien kom under 1800-talet att bedriva en alltmer energisk och mångsdig verksamhet. Ett par uppgifter som staten ålade akademien var av säreget slag. Åren 1801–65 hade akademien att i franska och latin pröva dem som ämnade sig till Kungl. Maj:ts kansli, och åren 1838–1870 examinerades alla officerare, som sökte inträde i generalstaben, i franska.

I vår tid började Vitterhetsakademiens unika organisation att kännas opraktisk. En av dess historieskrivare har talat om ”det för Sverige säregna sambandet mellan en humanistisk vetenskapsakademi, den statliga fornminnesvården och det statliga arkeologiska centralmuseet” (M.-L. Bachman). Akademien ville avskära banden med de statliga institutionerna för att friare kunna utvecklas till ett vetenskapligt, i bred mening humanistiskt samfund. Sekreteraren och riksantikvarien Sigurd Curman, som ägde vida humanistiska intressen, verkade pådrivande i denna process, och en statlig utredning gav honom starkt stöd i hans strävande. Som ofta vid skilsmässor inleddes denna med att parterna flyttade isär. Vitterhetsakademien hade genom den storartade Rettigska donationen erhållit det Rettigska huset på Villagatan 3, som 1973 blev akademiens hem.

År 1975 skildes akademien från Riksantikvarieämbetet genom nya statuter. Redan 1933 hade akademien utökat sitt medlemsbestånd med en filosofisk-filologisk klass vid sidan av en historisk-antikvarisk, i vilken flertalet tidigare invalda ledamöter uppgick. Inom ramen för denna klassorganisation har akademiens ansvarsområde utvecklats till att omfatta hela det humanistiska verksamhetsfältet i vidsträckt mening, inbegripande religionsvetenskap, rättsvetenskap och samhällsvetenskap samt kulturmiljövård. I syfte att bereda ökat utrymme åt företrädare för dessa områden utökades genom stadgeärenden år 1988 antalet arbetande ledamöter som ej uppnått 65 års ålder från tjugofem till trettio i vardera klassen. För ledamöter som uppnått 65 års ålder och däröver finns ingen maximering av antalet. För närvarande har akademien omkring 130 arbetande ledamöter.


> Preses och sekreterare i Vitterhetsakademien från 1753 och fram till i dag. Förteckning i kronologisk följd